French 1839-1899 Alfred Sisley Galleries Alfred Sisley (October 30, 1839 ?C January 29, 1899) was an English Impressionist landscape painter who was born and spent most of his life in France. Sisley is recognized as perhaps the most consistent of the Impressionists, never deviating into figure painting or finding that the movement did not fulfill his artistic needs. Sisley was born in Paris to affluent English parents; William Sisley was in the silk business, and his mother Felicia Sell was a cultivated music connoisseur. At the age of 18, Sisley was sent to London to study for a career in business, but he abandoned it after four years and returned to Paris. Beginning in 1862 he studied at the atelier of Swiss artist Marc-Charles-Gabriel Gleyre, where he became acquainted with Fr??d??ric Bazille, Claude Monet, and Pierre-Auguste Renoir. Together they would paint landscapes en plein air (in the open air) in order to realistically capture the transient effects of sunlight. This approach, innovative at the time, resulted in paintings more colorful and more broadly painted than the public was accustomed to seeing. Consequently, Sisley and his friends initially had few opportunities to exhibit or sell their work. Unlike some of his fellow students who suffered financial hardships, Sisley received an allowance from his father??until 1870, after which time he became increasingly poor. Sisley's student works are lost. His earliest known work, Lane near a Small Town is believed to have been painted around 1864. His first landscape paintings are sombre, coloured with dark browns, greens, and pale blues. They were often executed at Marly and Saint-Cloud.  Related Paintings of Alfred Sisley :. | Kornfeld | Kirche von Moret | Snowy Weather at Veneux-Nadon | Kastanienallee in La Celle Saint Cloud | The Bridge at Moret |
Related Artists:
Henri Gascar
Henri Gascar, Portrait of Barbara Palmer, 1st Duchess of Cleveland James II of England, then Duke of York (1660s)Henri Gascar (1635 -1 Jan 1701) was a French-born portrait painter who achieved artistic success in England during the reign of Charles II. He painted many leading ladies at court, including several of the King's mistresses. Gascar was born in Paris, the son of Pierre Gascar, a minor painter and sculptor. Gascar came to England about 1674, probably at the behest of Louise de Keroualle, Duchess of Portsmouth, Charles II's favourite mistress. Gascar (or Gascard, as he seems to have spelt his name at first) was already known as a skillful portrait-painter; among the portraits already painted by him was that of Nicolas de Lafond, author of the "Gazette of Holland", painted in 1667, and engraved by Peter Lombart. The patronage of the Duchess of Portsmouth insured Gascar a rapid success in England. His flamboyant style, contrasting with the stolid English approach, seemed to suit the frivolity of the time and he painted many of the ladies of Charles II's court. His lack of attention to detail in the likeness he made up for by the sumptuous draperies and tawdry adornments around the subject. For a short time he became fashionable, and is said to have amassed a fortune of over £10,000. Among the portraits painted by him during his time in England were Charles II (engraved by Peter Vanderbank); Louise, Duchess of Portsmouth (twice - once engraved by Étienne Baudet); Barbara, Duchess of Cleveland (nee Villiers), and her daughter, Barbara Fitzroy; Charles Lennox, 1st Duke of Richmond; Frances Stewart, Duchess of Richmond; George FitzRoy, 1st Duke of Northumberland; Nell Gwyn; Sophia Bulkeley (engraved by Robert Dunkarton); Edmund Verney; and Philip Herbert, 7th Earl of Pembroke. It is stated that the last-named portrait was done surreptitiously for Louise, Duchess of Portsmouth. A portrait by Gascar of James II as Duke of York was in that king's collection.
POLACK, Jan
Polish Northern Renaissance Painter, died 1519
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.